Om epilepsi

2021-03-15

Allmänt
Golden retrievern är en av de raser som drabbas av epileptiska kramper. I Golden retrieverklubbens avelsstrategi läggs stor vikt vid att hålla andelen fall i vår ras låg. Andelen som får epilepsi ska vara lägre än genomsnittet för andra raser och så har det också hittills varit under 2000-talet.

Utveckling senaste åren
Under de senaste åren tycks förekomsten av epilepsi ha ökat. Golden retrieverklubben arbetar därför i nuläget med att hitta former för en kartläggning av hur frekvent epilepsi förekommer. Detta kräver öppenhet och fler inrapporteringar från ägare till hundar med epilepsi.

Forskning
Kontakt har tagits med SLU om möjligheten att kunna starta ett nytt forskningsprojekt kring epilepsi, där golden skulle kunna vara en av raserna. Intresse finns hos SLU att ta emot blodprover tillsammans med bakgrundsfakta kring varje EP- hunds sjukdomsbild för framtida forskning. Innan forskning kan påbörjas krävs ett dock ett underlag, fler inrapporterade hundar behövs.
Blanketter som ska följa med blodprover ”Medgivaravtal”, samt ”Instruktioner till provtagande veterinär” finner du:
HÄR

Hur man agerat tidigare
1980-talet
I början av 80-talet ökade fallen av epilepsi hos golden markant. En utredning av förekomsten gjordes då och de åtgärder som vidtogs gav resultat.
Lena Widebeck, som var med och gjorde utredningen har gjort en sammanfattning av det arbete som gjordes då och som redovisades i SSRK SPECIAL 1986.

Epilepsi (Av Lena Widebeck)
Det finns tecken på att epilepsi blivit vanligare inom vår ras, åtminstone inom vissa linjer, vilket tyder på ett ökat problem med primär (ärftlig) epilepsi.

Epileptiska anfall kan vara väldigt olika från Grand mal, då hunden är okontaktbar och har kraftiga anfall, till väldigt lindriga anfall då hunden bara blir frånvarande en stund.
Alla former av epilepsi är inte ärftliga då anledningen till kramperna kan ha en bakomliggande orsak. Hunden kan ha varit med om en olycka med slag mot huvudet, en svår förlossning eller hjärnskada/tumör. När äldre hundar får epilepsi har det oftast någon sekundär orsak.

Hittar man ingen anledning till att hunden får epileptiska anfall kallas det primär eller idiopatisk epilepsi som anses ha en ärftlig bakgrund. Det finns några faktorer som kännetecknar just primär epilepsi.
– debuterar vanligen mellan 1-3 årsålder
– ofta i samband med tikens första löp
– är vanligare hos hanhundar är tikar
– kraftiga anfall som ofta inträffar i vila efter ansträngning

För drygt 30 år sedan var golden mer drabbad än många andra raser vad gäller epilepsi. Det framgick bland annat i Agrias statistik. Genom att uppmärksamma såväl vanliga hundägare som uppfödare om problemet samt informera om lämpliga avelshygieniska åtgärder minskade problemet. Inom några år var vår ras på normal nivå i Agrias statistik
Vad man gjorde var att informera brett om vad som kännetecknar primär epilepsi. Man spred budskapet bland vanliga hundägare att ta direkt kontakt med sin uppfödare och gärna även med rasklubben om hunden hade haft krampanfall. Uppfödarna ombads att följa upp sina kullar och informera ägaren till den använda avelshunden om någon avkomma drabbats. Likaså informera ägare till kullsyskon till den drabbade hunden om de var avsedda för avel.

Epilepsi och andra sjukdomar eller defekter som inte är föremål för officiell registrering är alltid svårt att få fram fakta om. Samtidigt vill de flesta uppfödare inte riskera att föda upp valpar med ökad risk att utveckla epilepsi. Bästa sättet att undvika problemet är att skaffa sig kunskap om defekten och om sina egna avelshundar samt ha en öppen dialog med andra uppfödare.

De allmänna rekommendationer som gavs var desamma som andra defekter med recessiv nedärvning:
a) Betrakta en hund som drabbas av epilepsi där det inte finns en uppenbar orsak till anfallen som dubbel anlagsbärare.
b) Betrakta båda föräldrarna till en hund med epilepsi som anlagsbärare.
c) Betrakta risken att ett helsyskon till en hund med epilepsi är anlagsbärare; 75 procent risk att bära anlaget och 25 procent chans att vara fri från anlag.

Med kunskapen om hur primär epilepsi kan förväntas gå i arv är det upp till varje uppfödare att avgöra om det är värt risken. Frågor man kan ställa sig är:
Är föräldrarna till hunden med epilepsi unga?
Avvakta några år och följ upp de avkommor som hittills fötts och utvärdera innan de eventuellt får fler kullar.
Har föräldrarna till hunden med epilepsi tidigare haft kullar där alla individer är friska? Använd en partner till nästa kull som inte lämnat kända fall.
Har den tilltänkta avelshunden/avelstiken ett syskon med epilepsi?
Avvakta med avelsdebut till 3-4 års ålder och följ upp hel- och halvsyskon.
Avel är inte enkelt. Den perfekta avelshunden är ännu inte född. Som uppfödare handlar det om att kritiskt granska sina egna avelshundar och utifrån många olika egenskaper avgöra om de är värda att bli föräldrar till nästa generation.